Forum

Jag brukar tycka att det funkar bäst att ta upp det i ett lugnt läge och prata i jag-form (”jag saknar att vi kramas mer”) samt föreslå något konkret och litet, som en kvällspromenad eller fem minuter i soffan, och fråga hur den andra vill ha det.

Jag kör på ”kan vi testa en liten grej?” i stället för ”vi borde”, typ en kort kram när man kommer hem eller tio min i soffan utan mobiler. Vad brukar trigga försvar hos din partner – tidspress, tonläge, eller att det kommer mitt i en konflikt?

Jag känner igen det där, det är så lätt att allt bara blir “fixa mat, diska, lägga sig”. Jag tror ibland att det kan räcka att säga något väldigt enkelt i stunden, typ “jag saknar dig lite, kan vi sitta nära en minut?” utan att göra en stor grej av det. Och så kan man ju börja med något som inte känns så laddat, som en kram i hallen eller att hålla handen när man ser på tv. Är din partner mer en sån som gillar spontant, eller vill ha att man “bokar in” närhet lite?

Jag brukar fråga rakt men mjukt ”kan vi ta en minut och bara hålla om varandra?” och sen nyfiket höra om min partner hellre vill ha spontant eller att vi bestämmer en liten stund i förväg.

Jag tycker också att det hjälper att koppla det till något positivt, typ “jag mår så bra när vi är nära” i stället för att prata om vad som saknas. Sen kan man göra det superlätt för den andra att säga ja: “en minut nu, eller vill du hellre efter middagen?” Om du märker att din partner spänner sig, är det oftare själva ämnet som känns pressande eller att tajmingen blir fel?

För mig brukar tajmingen vara det som ställer till det mest – tar man upp det när någon är stressad eller redan irriterad så låter även snälla ord som en pik. Jag har märkt att det funkar bättre att “landa” först (typ efter maten eller när man lagt undan det man håller på med) och sen säga något enkelt som “jag skulle vilja ha lite mer närhet, funkar en minut nu eller senare ikväll?”. Och om det ändå blir spänt kan det hjälpa att fråga vad som gör det svårt just då, så det inte blir en dragkamp. När du tänker efter, är det oftast vardagsstress som tar över, eller att din partner tolkar närhetssnack som att hen inte räcker till?